Det finns de som sägar

att de "inte tycker om sig själva" och det är inget konstaterande som jag släpper utan dissikering.
Jag tror nämligen inte att det är sant.

Möjligvis begår vi handlingar som vi inte gillar, tänker tankar som är tjatiga som tusan, önskar att delar av vår kropp vore annorlunda eller att vi hade ett annat jobb.
Det har dock ingenting med självet att göra.
Det har med handlingar, tankar, utseende och arbete att göra.

I min värld går det inte att inte tycka om sig själv.

Att säga att man inte tycker om på vilket sätt man handlar är en helt annan femma; det tyder på en insikt om att man utför en handling, och att den kan vara bra eller dålig.
De flesta förstår att det går att handla annorlunda.

Bromsklossen är oftast våra känslor.
Känslor förändras också över tid och har ingenting med självet att göra och även om vi inte agerar medvetet aktivt för att förändra det vi känner så kommer vi till sist alltid att göra det ändå.
Jag är livrädd för ormar kan vi bara säga till den dagen vi står och klappar en, och vad är vi då?
En helt annan människa?
Vi kan ha identifierat oss med våra rädslor ett helt liv, och vad händer då med identiteten den dagen vi inser att det "bara" var en känsla?

Slarvigt säger vi om andra och oss själva att "sådan är jag, sådan är han", som om det vore en sanning att en människa är på ett visst sätt, när det i själva verket har handlat om att någon bara har utfört en handling (inte bäddat, missbrukat, snokat, klätt sig snyggt, spenderat pengar, kramats...)

Om du säger "jag tycker inte om mig själv", så bena ut vad det betyder i form av känslor och handlingar.

Dig går det nämligen inte att tycka illa om.