Jag hade faktiskt inte en aning om

att jag skulle tycka att det var så oerhört berörande med ett kungligt bröllop.

Det finns en generositet och ömsesidighet mellan de här gemålerna som faktiskt lyser genom rutan, en genuin omtanke som det finns något för alla att lära av.
I alla fall för dem som förmår.
Alltför många gör inte det, i alla fall inte i den bransch jag har valt att verka i.

Alla vi anhöriga har sett Diffe in action, och det är allt utom omtänksamhet i den beroendes utageranden.
För oss är det viktigt att förstå att det handlar just om en oförmåga.
Vi kan gapa oss blå och gröna om empatilöshet, egoism, elakheter och viljelöshet; det spelar ingen roll.
För oss är det enkelt, men en aktiv missbrukare förmår faktiskt inte mer än så.

Varje gräns du sätter kommer att ifrågasättas.
Varje gång du säger stopp till att vara en soptunna för diverse självömkan kommer du att få höra att du inte är snäll, inte är stöttande eller inte "förstår".
Varje gång du säger Nej till att vara terapeut, mamma och huvudkudde kommer din missbrukare att protestera; vissa milt ("du är dum"), andra aggressivt ("dra åt helvete").
Det är också oftast då vi backar tillbaka in i vårt vårdande och tillåter missbruket att återigen kontrollera det som är vårt liv och vårt ansvar.

Att agera med "Tuff kärlek" är svårt, men det finns ingen genväg om vi vill ut ur det grepp som missbruket har tagit även om oss.
Missbrukaren kommer att protestera eftersom hans/hennes partner medberoendet är den bästa sängkamraten man kan ha.

Jag önskar att dagens bröllop ska ge oss en känsla och en längtan efter något äkta; långt bortom lögner, bortförklaringar, älskarinnor och andra droger - även om det idag kanske känns mest som en saga...