Och på tal om korta män

så var jag för många år sedan på kurs i England, i Stratford-upon-Avon, Shakespears hemort.
Efter avslutningen den fjärde kursdagen var det dags för kultur.
I den lilla staden kan man besöka både hans hem (bilden) och familjens grav i kyrkan, vilket vi förstås gjorde innan vi satte oss på puben vid kanalen.
Familjens litenhet blev tydlig i hans hem där till och med jag fick ducka. Min 2.05 långe vän tror jag inte ens gick in...

Mul och klövsjuka (tror jag att det var) härjade då som värst i Storbritannien, och vi som kom resande därifrån fick på inga villkor besöka svenska lantgårdar. Detta resulterade i att jag inte fick hämta sonen hos mormor och morfar där han hade varit när jag var borta, utan att de istället fick leverera honom till Göteborg - 15 mil söderut - där jag stod med bilen och väntade.


Har jag sagt att det kan vara omständigt att vara ensamstående med barn?
Roligt och bäst, men emellanåt omständigt.
Jag har alltid älskat alla de kurser och möten som har varit förlagda utomlands, och på något sätt fick jag ihop det ändå.
Inte utan hjälp dock.



Tur, för Stratford är en pärla att minnas nu när jag håller mig helt och hållet i förorten.