Perfektionister

Jag läser just nu Elisabeth Gummessons "Good Enough", men skulle lika gärna kunna läsa Mia Törnblom eller faktiskt delar av Casanovas Kvinna.
Även om vi har olika angreppsvinklar - perfektion, självkänsla och medberoende - så är summan av kardemumman ändå densamma; vi kan bara ändra oss själva och förändringen sker genom ändrat beteende, oavsett bakgrund.

Min egen perfektionism har aldrig tagit sig uttryck i ett välstädat hem, strunkna underkläder eller att jag alltid har varit klassmamma (det har jag aldrig varit, förresten). Den har istället legat i mina känslomässiga uttryck; att bara visa det som jag själv har trott har varit perfekt:
Lugn, samlad, resonabel, förstående, duktig och snäll.

För mig var vissa känslouttryck lika farliga som damm är för den som är inte står ut med en icke fläckfri värld.
Ytan var allt och att behålla fasaden det centrala, eftersom motsatsen skulle innebära en sårbarhet som jag inte skulle kunna stå ut med.

Jag hade fel.

När fasaden väl krakelerade var det smärsamt men det gjorde mig också fri.
Jag förstod äntligen att jag inte hade varit känsloperfektionist för att duga åt andra, jag var det för att duga inför mig själv.
Och eftersom det handlade om mig själv kunde jag ändra mina egenvärderingar och sakta men säkert träna på uttryck som dum, ledsen, osmart, galen och skitförbannad.

Lite erkänd skit från de invärtes hörnen visades sig vara vara ett lyckokast och jag lägger härmed till ett dammkorn; förmäten.

Jag tror nämligen att det gäller alla, inte bara mig.