Vi säger ofta

att vi inte kan lämna vårt dysfunktionella förhållande och det är naturligtvis inte sant.
Det kan vi visst.
Det känns så möjligtvis, men det är inte än annat än en känsla.
Vi kan packa våra väskor och gå, alternativt slänga ut den som gör oss illa.

Vi kan, däremot gör vi det inte.

Jag har nog aldrig träffat människor som står ut med högre smärta än de som är tillsammans med en aktiv sex & relationsmissbrukare.
Det som är mer smärtsamt än att stanna i en sådan relation är att lämna den.
Så vi säger vi att vi inte kan, för vi tror oss veta att en sådan smärta skulle vi inte klara av.

Jag såg en ofantligt skrämmande dokumentär i två delar på svt som handlade om ett amerikansk par, där kvinnan systematiskt blev misshandlad, så också hennes barn.
Den yngsta dottern slog mannen till sist ihjäl, och inte ens då kunde kvinnan släppa honom.
Hans makt över henne och hennes känslor var total.

Hon kallade sina känslor för honom kärlek.

Under mordrättegången - mot de båda eftersom hon hade underlåtit sig att skaffa hjälp och skydd till sina barn - skrev hon brev till honom där hon dels talade om vilka sexuella aktiviteter hon ville att de skulle ha i rättssalen men också hur stor hennes kärlek till honom var.

Båda dömdes till livstids fängelse, och hon fälldes inte minst för dessa sista brev.
Hennes rädsla för smärtan för att förlora honom blev en bidragande orsak till dotterns död och satte henne själv i fängelse.

Det är inte kärlek.
Det är rädsla.
Dessa två är tyvärr oförenliga.

Säger du att du inte kan, så gör om det till att du inte vill.

En dag kanske du vill och då kan du också.