En tiondel

igenom städningen inser jag att det var på tiden... och nu tar jag en paus för att nysa och för att samla energi för att fortsätta.
Helt plötsligt blev det tråkigt och det är då det gäller att ta nya tag, att inte ge upp.
Det kan man såklart göra om till det mesta där det gäller att ha ett mål i sikte, det är nämligen lätt att ge upp när det är motigt.

I mitt fall har jag inte det glänsande rummet som målsättning, utan istället sonens glada uppsyn när han kommer hem.
Jag städar rum = glatt ansikte på son, och vem vill inte fortsätta då?

Tidigare var jag en geuppare.
Jag hade en grymt driv från början men tröttnade fort och tappade då fokus på målet, vilket gjorde att jag oftast slarvade mig igenom sista halvan.
Troligtvis är det just det som händer de flesta skribenter; första 50-100 sidorna rinner på men sedan tar det stopp.

När jag skrev Casanovas Kvinna gjorde jag det i två omgångar och när jag skulle påbörja den andra var det svårt att komma igång.
Jag satte då en deadline för när jag skulle skicka in manuset till ett förlag och sedan utgick jag från det och satte småmål bakåt mot där jag var.
Ett sådant litet mål var att hitta någon som kunde läsa mitt manus och komma med inputs. Det satte jag också ett datum för.
Jag satte också ett för när jag skulle börja med en första redigering och när den skulle vara klar.

För mig fungerar det att jobba mot deadlines och ju mindre de är (= inte så svåra att nå) desto bättre är det.

Min nästa pyttedeadline i sonens rum är att tvätta golvet, vilket är ett bra delmål på vägen mot hans leende...