Jag är fortfarande oerhört berörd av Malins bok

"bara ett barn" och jag kommer att bära med mig 7-årige Alex Andersson väldigt länge.

Det här är ingen rolig bok, även om Malins humor - den hon använder sig mycket av i bloggen - lyser igenom där det är på sin plats.
Det är det inte alltid, inte ens särskilt ofta.
Men mina vänner, jag tror att det är så här det kan se ut.
Jag köper hela hennes berättelse, och jag är relativt övertygad om att hon har gjort en betydlig research för att historien ska vara trovärdig.
Det är den.
(Mitt i boken var jag tvungen att skicka ett sms till mitt eget, skyddade, älskade och trygga barn och tala om för honom hur oerhört mycket jag älskar honom och hur betydelsefull han är för mig.)

Jag vet av egen erfarenhet att det är svårt att se bakom det som ligger på ytan och jag tycker att Malin är suverän på att tydliggöra det i sin bok. Inte genom pekpinnar, den fällan går hon inte i, men genom att fråga vem som bär skulden.
Om jag själv får ge svaret, så bär du och jag - lika mycket som skola, socialtjänst och andra som borde se - skulden för att barn kan fara så illa som Alex gör.

Jag tror att jag, och många med mig, blundar alldeles, alldeles för länge.
Ett bråkigt barn är ett bråkigt barn, och sådana barn har vi redan dömt ut som dåligt sällskap till våra barn, eller hur?
Vi är tacksamma för att vi slipper ha dem i våra hem, slipper ifrågasätta deras smutsiga kläder och ovårdade hår, vi behöver inte ha dem nära och fråga oss om det kanske är något bakom det yttre som inte stämmer...

Först när någon annan ingriper och en berättelse rullas upp, förstår vi att vi har sett exakt samma sak, vi har bara valt att blunda.

Läs den.
Bli berörd.
Vem vet vilket barn som kan räddas tack vare att du och jag öppnar ögonen?
Du kan beställa, och läsa mer om den här.