Jag saknar

högläsningen. Vi var så bra på det; att hitta tid och att kura ihop oss tätt, tätt för att läsa tillsammans.
Jag fick äntligen leva ut mina skådespelartalanger och spela alla de roller som fanns i boken - eller för all del i Bamse som vi också med nöje läste - och eftersom jag fortfarande var oerhört populär på den tiden skrattade den lille så han fick ont i magen när mamma var rolig och läste med konstig röst.

När Sune senare kom in i vårt liv var lyckan gjord. Trots att sonen för länge sedan kunde läsa själv hade vi alltid högläsning ur just de böckerna och de roligaste styckena läste vi om och om igen till vi flåsande inte orkade skratta mer.
"Sluta mamma", sa han lyckligt när skrattet nästan gränsade till gråt som det kan bli när man är väldigt, väldigt glad.

Jag tänkte på det idag när jag passerade den lilla inbyggda bokhyllan utanför badrumsdörren och såg alla böcker som prydligt stod på rad; att jag saknade våra sådana stunder och att jag borde fråga om vi inte ska läsa en bok till tillsammans igen.

Bara en, innan alla böcker och barndomen förflyttas permanent till förrådet.