och vi kickade av den igår med ett långt snack om nätet, brudar och ensamhet.
När han säger "jag träffade" och "vi sågs" och avser nätkompisar från USA och Puerto Rico förstår jag för första gången att vad han känner faktiskt är äkta gemenskap trots att han sitter helt ensam i sitt rum och vännerna befinner sig på en skärm.
"Vad trodde du. Att jag känner mig ensam?", garvade han.
Vi pratade i två timmar och det var bara att hänga med. Jag förstod inte allt han berättade om men jag är frågvis så när han lämnade mig i soffan hade jag fått en mängd ny kunskap om sociala medier, hur man arbetar sig uppåt i grupper och hur man får nya prenumeranter på sina olika sidor.
När jag skulle somna hörde jag från hans rum att han pratade engelska med någon och jag undrade för mig själv om det var med en av hans norska polare.
De "träffas" tydligen rätt ofta...
Det här känner jag igen. Nu har jag lärt mig att min son inte pratar med sig själv där inne på sitt rum, eller alt. har nåt som han vill snacka med mig om...det är ju det nya sättet att umgås. Om det kan jag tycka nja...
SvaraRaderaMen jag har slutat att ropa: "Ja, vad säger du?" Det är ju inte mig han pratar med....
Jag har faktiskt ingenting emot det alls, så länge jag blir inbjuden emellanåt:)
SvaraRaderaInternet är fantastiskt. Så länge man inte råkar ut för otrevliga människor...
SvaraRaderaMina barn älskar att videochatta med kompisar.
Själv gillar jag bloggar, Facebook till viss del, och Twitter - där man lär känna massor av nya människor! Himla spännande.
Jag har fortfarande aldrig chattat, för mig funkar det bättre att ringa om jag vill prata med någon:)
SvaraRadera