Usain Bolt, världens bästa sprinter, ni vet, ska springa på Stockholm stadion idag.
Det får mig att tänka på min egen, smått osannolika, friidrottskarriär som inleddes vid längdhoppsgropen i tredje klass.
3.40 i tredje hoppet satte resten av treorna på plats och redan där visste jag att jag hade något stort på gång.
Fjärde till sjätte året i skolan gav dock inga framgångar på friidrottsbanan, mitt år kom istället 1975.
Jag hade inte en aning om att jag kunde springa fort, inte den blekaste.
Men på startlinjen inför 60 meters loppet rann adrenalinet till och jag flög praktiskt taget ur startblocken.
Kampen stod de sista tio meterna mellan mig och Karin.
Karin som aldrig gav sig och som veckan innan hade klått mig i en schackturnering.
Publiken hade tystnat. Klasskamrater höll andan. Spänningen på Tanums idrottsplats gick att ta på. Den var olidlig.
Åsa-Karin, Karin eller Åsa
I samma ögonblick jag kikade åt vänster för att se var hon befann sig drog hon som en jäkla avlöning och idag misstänker jag förstås att det handlade om doping.
Min silverpeng var jag dock oerhört nöjd med, och den där Karin var aldrig något att göra åt när det gällde friidrott. Tro mig, jag försökte genom hela högstadiet.
Jag dängde henne dock i schack där det är svårt att prestera bättre med otillåtna preparat i kroppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar