Jag är rätt trött på ordet lycklig

och förstår nog helt enkelt inte vad det betyder.

Om det är så att någon av er tror att coaching leder till lycka så tror jag faktiskt att ni kan glömma det.
Det leder inte heller till att man blir mer "positiv" (vilket gräsligt ord).

Har man tur leder coaching till en högre självkännedom, en acceptans av vem man är och om det sen gör en lyckligare är väl det bra, förutsatt att man vet vad lycklig betyder för just en själv.
"Så blir du lyckligare" vrålar tidningarna från sina förstasidor och jag ryser mest eftersom jag inbillar mig att det bara ökar kraven på hur vi måste vara som människor istället för att bara få vara som vi är.

Jag kände lyckokänslor när jag dansade till After Dark igår... för en kort stund innan livet återgick till det alldeles vanliga.
Idag har jag hittills inte varit lycklig och absolut inte olycklig heller.
Jag känner inte ens efter vad jag är.
Jag bara är.
Den tidningsrubriken säljer inga tidningar, men är nog betydligt sannare för de flesta än vad den eviga lyckan är.