När han började 6-års

var det oroligt i den lilla kroppen. Tredje dagen bestämde han tårögt att det fick vara nog och att han ville gå hem till mamma.

Han visste att han inte fick lämna skolan, så han smög ut från frukostserveringen och promenerade över trafikerade gator, gömde sig när han såg någon han kände och sprang sedan sista biten hem till lägenheten i Farsta Strand.
När han förstod att mamma inte var hemma blev han alldeles förtvivlad och satte sig i trapphuset för att vänta. Han hade ingen klocka och förresten kunde han inte den ändå, han tänkte att om han väntade tillräckligt länge skulle hon till sist komma hem.

På förskolan ringde man pojkens pappa som hade jobbat natt och som efter informationen om att hans son var borta vände på sig och somnade om.
Ringde mamman gjorde man först två timmar senare när den stukade lille pojken hade kommit tillbaka till skolan igen eftersom det hade blivit alldeles förfärligt ensamt i trapphuset.

Jag kom att tänka på det när jag läste Malins blogginlägg.
Det går så fort... glöm inte det ni som fortfarande har sådana som är en tvärhand höga.