blev jag rädd. Mycket, mycket rädd.
Jag behövde det. Jag behövde se det skitiga trynet som tillhörde missbruket för att förstå att jag var tvungen att springa.
Inte ifrån, men ur.
Ur missbrukaren in i mig själv.
Först i mig själv var jag trygg.
Bara då kunde jag välja vem jag ville umgås med; missbrukaren, den nyktra eller ingen av dem.
Vissa rädslor är bra att ta tag i men andra ska vi betrakta som laddade pistoler.
OM jag känner igen mig!! Mitt extremt bra "postiva tänkande"("det här går bra", "jag fixar det här", "allt kommer att ordna sig" osv) var faktiskt bra negativt just då mitt i den värsta helvetiska tiden med en aktiv person och jag fullt aktivt medberoende.
SvaraRaderaDet var att ljuga för mig själv, trycka ner känslorna och vägra se ALLVARET i situationen. Ibland SKA man ju vara rädd.. och medberoende är ju lika dödligt som beroendet om man inte får hjälp eller tar tag i det.
(Bra omskakad nu, bl.a. av anhörigbehandlingen jag går; för jag inser hur mkt jag stängt av, hur djävligt det faktiskt var. Och hur allvarligt mitt medberoende faktiskt är. DÖDLIGT; om jag inte tar en del rädslor och känslor på allvar och börjar bli min egen bästa vän fullt ut.)
Kram.
/Lizzie
Det är bra att bli sin bästa vän, man är så himla snäll mot sig själv då:)
SvaraRaderahej. du är bara så bra och klok!
SvaraRadera