I väntan på Grey´s Anatomy

konstaterar jag att jag fortfarande kan förvåna mig själv.
Dagens pastasås bestående av kyckling, lök, bacon, ketchup (i brist på tomatpuré), vispgrädde och Creme Fraiche var faktiskt riktigt god. Två par förvånade ögonbryn kan inte ha fel.

För att tillaga den gigantiska oxfilé som hängde på dörrhandtaget i förmiddags (sånt kan bara hända i Farsta) behövs självförtroende, alltså peppar jag mig genom lite affirmationer:

Jag är okej, jag kan krydda.
Tänk fläskfilé, jag klarar det.

Kokböcker är jättebra, kokböcker är jättebra.

Jag duger även om jag lyckas sabotera 1 1/2 kilo oxfilé.

Så. Nu kan doktorn komma.