Innan jag skrev

Casanovas Kvinna hade jag inte skrivit ett ord sedan jag plitade ihop någon form av uppsats i åttan.

Jag gillade min svenskalärare.
Han tyckte att jag var begåvad med en god språkkänsla, men hävdade att jag överanvände den när det skulle vara tyst i klassen.
Jag höll snattran så länge jag hade något att göra.
Mitt problem var att alla alltid skulle göra samma uppgift och när jag var klar hade andra knappt börjat. Jag vet faktiskt inte om de andra visste att jag tävlade mot dem, det troliga är att de i så fall struntade i det.
Själv var jag nöjd.
Att vara klar först var viktigt.

Jag tror att jag har tendenser till det fortfarande, och senast jag förstod att jag sporrades av tid var för några år sedan när jag gjorde någon form av test med krumelurer hos en headhunter där ingen före mig hade gjort klart testet innan klockan ringde.

Jag vet inte vad testen gav för resultat, för det blev inget av jobbet jag testades för.
Jag kan ha gjort fort och fel.
När jag gjorde en förtest till Mensa (på nätet) fick jag som bedömning "du ska nog inte ägna dig åt intelligenstester".

Det tycker jag fortfarande är förfärligt roligt.