och till sist även de kolugna föräldrarna.
Hade det varit jag hade jag varit hysterisk, även om det bara var fem minuters bortavaro.
Jag hittade honom när han var på väg ned i trappan till garaget och han tog mig snällt i handen och gick med mig upp igen.
Tur att det inte var en elak typ som sträckte ut handen utan den snälla tant Åsa.
Är man sisådär ettochetthalvt är det ju svårt att ropa på hjälp.
Fem minuter är en evighet när det handlar om ett så litet barn! Jag hade varit mer än hysterisk tror jag.
SvaraRaderaUsch ja. Min dotter försvann på Malaga flygplats en gång när hon var 4 år. Jag höll på att bli galen av oro innan jag hittade henne igen. Tusen tankar hann tänkas innan hon kom struttande mot mig...
SvaraRaderaDessa små snabba sötnosar! Skönt för alla att barnet kom till rätta!
SvaraRaderaAgneta; ja, det hade nog jag också vid närmare eftertanke.
SvaraRaderaNina; å fy f-n vad jobbigt. Om hon kom struttande så var inte hon panikslagen i alla fall:)
Lillis; ja, superskönt.
En självklar sak egentligen att man ska kunna lite på medmänniskor. Och ändå så är det inte så längre. Det är sorgligt. Hur blev det så här? När blev det så här?
SvaraRaderaTur att det var tant Åsa som fann den lille pojken. :)
Hur kunde de vara lugna? Hade de itne märkt att han var borta+ Själv hade jag irrat runt och ropat
SvaraRaderaPalindrom; ja visst var det:)
SvaraRaderaShamrock, det är möjligt att de såg honom men då borde de ju ha kommit fram när jag gick runt med honom i handen. Jag var till och med inne i en affär och frågade hojtande om någon hade förlorat ett barn:)