Jag misstänker starkt

att ingen nämnvärt bryr sig om huruvida jag uppdaterar min status på FB eller inte. De flesta har tretusen vänner som faktiskt gör det, så en mer eller mindre spelar ju faktiskt ingen roll.

Själv har jag funderat på varför man berättar om varje steg man tar under en dag, känner sig nödgad att berätta om de åsikter man har om människor man inte känner eller inleder nätromanser med gamla klasskamrater från 1983.

Är det bekräftelsebehovet som är så gigantiskt eller är det jag som helt enkelt inte har fattat grejen?
Jag finns också där (och adda mig gärna för tusan), men tyvärr kommer jag inte att skrika tjoho för att ni går på toa, säger att ni älskar era barn eller kallar någon idiot för att den gör något som inte passar just er.
Jag kommer inte heller att skicka er nallar, hjärtan eller upplysa er om vilken färg jag har på min bh.

Till sist: Era män kommer ni verkligen att få ha ifred.

Adda mig nudå.