Det där med att ta ställning

är som ni vet inte riktigt min grej, eftersom det i min värld kan vara si men också så.
I yngre år var jag alltid i opposition.
Sa du ja sa jag nej.
Var du moderat var jag sosse.
Var du kär i mig var inte jag kär i dig.
Alltid tvärtemot.

Jag tror att jag tränade mitt si och så, då. Möjligtvis lite för väl.
Dagens tanke kom i morse när republikanen sonen undrade vad jag egentligen tyckte, och jag drog igång mitt eviga resonerande som svängde från sida till sida.
"Vi hörs", sa han och gick till skolan när jag var mitt inne i mitt "men å andra sidan..."

Jag gillar ju prinsar och prinsessor, bröllop och slott samtidigt som det naturligtvis är både omodernt, totalt odemokratiskt och relativt meningslöst med en kungahus (förlåt Victoria, I love you).

Är du alltid klar över vad du tycker?