och känslans betydelse för densamma, men jag antar att allt det där hajjar ni ändå.
Hur grym dansare jag själv är (okej, var) har jag till och med skrivit om i Casanovas Kvinna tror jag.
På slutet av 70-talet var det där viktigt; vi pratar disco, John Travolta och moves som bara skulle sitta. Panelhöna fanns inte. Alla dansade med alla, och allra mest dansade jag. I värsta fall med mig själv.
En gång dansade jag för mig själv på Alexandras i Stockholm.
Jag var 18 och på tillfälligt besök med en väninnina. Hon blev uppbjuden hela tiden, det blev inte jag.
Min dans ledde till en förfrågan om jag var intresserad av att dansa på en obskyr klubb i Stockholm.
Inte helt naket, men alldeles för nära.
Jag tackade nej.
Livet är fullt av oväntade förslag...
SvaraRaderaJag kan rekommendera Kerstin Thorvalls bok om hennes kärlek till dans.. Jag hävdar, att njutande människor dansar.
SvaraRaderaShamrock; haha, ja...
SvaraRaderaÅsa; jag håller med och svänger på rumpan.
Dans är uppigande,gymmet är inget för mej,salsa är ett bra alternativ :)
SvaraRaderaOch en del saker i livet är man glad att man tackade nej till :)
SvaraRadera