Det finns nog ingenting som berör mig mer.
Jag tror att jag har fajtats hela mitt liv mot hjälplösheten, den egna som jag precis som alla andra har känt av.
För mig är det värre att känna hjälplöshet än att bli övergiven (som annars är en stor rädsla hos många).
Kanske är det det som gör att jag alltid reser mig. Alltid borstar av. Alltid letar lösningar istället för att fastna i problem.
Jag vägrar att vara hjälplös, jag vet inte hur man är det.
Det är en del av mitt medberoende eftersom jag också mer än gärna har tagit hand om de som verkat hjälplösa.
Försökt blåsa liv och mod i dem eftersom jag själv inte stod ut med deras vanmakt.
Idag vet jag att vuxna kan ta hand om sig själva, om än med hjälp.
Barn och djur kan dock fortfarande knäcka mig...
Läser just nu en roman på den kurs jag går och igår när jag skulle skriva ett diskussionsinlägg om den här boken kom ordet hjälplös upp när jag försökte sätta fingret på vad det var i romanen som jag värjer mig mot.
SvaraRaderaDet är en mycket välskriven roman men det finns en ödesmättad melankoli i den, och en hjälplöshet hos huvudkaraktärern som jag inte fixar. Om hjälplösheten på något sätt hade problematiserats hade det varit en annan sak, men jag får snarare en känsla av att författarens budskap är att det inte går att göra något åt den, att livet är så här, och som läsare ska man på något sätt bara känna med huvudkaraktären. Kanske t o m tycka synd om honom.
Den är vackert skriven och så men för mig blir den högtravande och nästan patetisk på något vis. Jag tror det bottnar i att författaren inte har distans till sin karaktärs oförmåga och hjälplöshet.
Spännande att du satte fingret just där. Vad är det för bok?
SvaraRaderaHej härliga Åsa!
SvaraRaderaOj vad jag känner igen mig i dig..;)
Kramar
Adela
Barn och djur är så värnlösa. Det gör ont att se dem ha det svårt.
SvaraRadera