att jorden cirkulerade runt mig.
Tanken på att alla kanske hade en egen agenda tänkte jag aldrig på.
Jag hade redan bestämt att det var mig och min uppenbarelse det handlade om.
Alla andra tänkte konstant på mig och hur jag såg ut.
Alla andra funderade hela tiden på mitt liv och mina val.
Alla andra tittade hela tiden på mig.
Alla andra tyckte hela tiden en massa saker om mig.
Alla andras ageranden handlade alltid om att göra mig illa.
Att de låg i skilsmässor, hade vaknat på fel sida, föredrog att vara bittra, hade taskig självkänsla, var neurotiska, ohövliga eller hade ont i benet visste jag sällan och var i ärlighetens namn inte heller särskilt intresserad.
Det var ju mig det handlade om.
Mig.
Centrum av universum.
Allts ursprung.
Att ändra på mig så att allas tankar och känslor om mig skulle förändras tog på krafterna och jag misstänker starkt att jag rätt länge var mer en robot än en människa.
Hellre en stjärna av många miljoner än en jävla fucking sol är min slutsats.
Nu ska jag tvätta.
Japp! Jag har alltid sagt att det är förbaskat ensamt på toppen ;-)
SvaraRaderaKramar från mig <3<3<3
Jag vet inte om jag har varit riktigt så i centrum men jag vet att jag tidigare trodde att alla som skrattade skrattade åt mig och det gjorde att jag nästan "ramlade omkull" och hade svårt att fortsätt att gå så jag såg oberörd ut.
SvaraRaderaFast det är över femton år sedan jag trodde det - eller tog åt mig - för sista gången som det hände så vände tanken i mig och sa "om det skulle vara så att de skrattar åt mig så har de ju inte mycket glädje i livet - och då kan jag unna dem det".
Och visst är det sant - det finns de som skrattar åt mig (även om jag inte vet vem men jag har haft vänner som velat ha med mig att skratta åt folk så visst förekommer sånt) men då har de ett ganska sorgligt liv så då unnar jag den stundens skratt åt dem.
kram Sanna
Pennelina; haha.
SvaraRaderaSanna; jag menar förstås inte att jag VAR i centrum, men när man tror att alla andra bryr sig om vad jag gör/tänker/tycker/känner så utgår man enbart ifrån sig själv och däremed blir man extremt självcentrerad. Förstår du hur jag menar?
Åh jag förstår precis vad du menar. Jag är nog tyvärr fortfarande där - bryr mig för mycket om vad andra ska tänka och tycka om mig.
SvaraRaderaVågar inte närma mig andra människor för varför skulle de vilja lära känna mig. Det blir väldigt ensamt i längden.
Hon som gick; poängen är att andra INTE tycker och tänker. Det är ditt eget påhitt:)
SvaraRaderaTanken måste vändas till "vill JAG lära känna den personen?"
Är du med?
Kram Åsa
Att vara en liten stjärna är gott och väl :)
SvaraRaderaJo jag förstod vad du menade men kommer bara ihåg att jag trodde alla tyckte jag skulle skrattas åt (dvs att jag trodde folk gick in för att förminska mig).
SvaraRaderaSanna
Oj vad jag känner igen mig här. Jättemycket.
SvaraRaderaså sant så,,, så är det nog när man är skadad i sin relation o tron på att andra är där för ens skull
SvaraRaderaKänner igen mig i det du skriver. Känner igen mig så väl! Jag har varit där. Är kanske fortfarande kvar där lite grann, men börjar känna lite som Sanna skriver i sin kommentar. Jobbar på det!
SvaraRaderaKram kloka härliga du!