Som läget är just nu

har jag svårt att se att jag ska kunna vara uppe hela natten och se Oscarsgalan. Det är dock fortfarande planen.
Det kommer dock att kräva en rejäl tvåtimmarssömn senare i eftermiddag.

En som har somnat om är den sjuka kompisen inne i sonens rum.
Jag har nu lite huvudbry med hur jag ska göra med den stackars ynglingen. Hans moder svarar inte i telefon och själv har han sagt att han ska åka till jobbet.
Ap, ap, ap säger den här vännen av sjuklingar.
Är man 16 och mår så dåligt ska man vara hemma och bli ompysslad med piggelin och kalla handdukar på pannan.
Nu är det inte min kalv, alltså har jag ingenting att säga till om.
Mamman och jag har känt varandra i tio år, sedan våra knoddar blev bästisar på sexårsverksamheten, och jag undrar om inte hon resonerar på samma sätt.
Vi får väl se när jag får tag på henne.

Uppdatering; vi var förstås helt överens.
Pappan kommer och hämtar.
Det där är min typ av föräldrar.