Att släppa taget

är ett av de vanligaste samtalsämnena på kliniken eftersom det nog är det svåraste för de anhöriga.
Att inte styra och ställa, vara mamma och terapeut.
Att inte manipulera.
Att inte kontrollera.
Att inte tjata om möten, läxor och allt annat som deras partner jobbar med.
Eller inte jobbar med...

Att släppa taget innebär att lägga ansvaret där det hör hemma.
Det innebär också att ta det ansvar som är ens eget.

För vanliga dödliga är detta inget större problem, för den som är anhörig eller medberoende är det gigantiskt.
Vad händer om jag släpper taget?
Tänk om han/hon inte gör det som krävs?

De flesta brukar rygga tillbaka när jag frågar om de är beredda att resten av sitt liv ta ansvar för en annan vuxen människas tillfrisknande; om de är beredda på att resten av sitt liv kontrollera, ha hjärtklappning, sömsvårigheter, oro, ångest och ständigt vara på sin vakt.

Om de är beredda på att varje dag lyssna på och gå in i partnerns humör, hoppa till varje gång telefonen piper och för säkerhets skull kolla datorer, fickor, räkningar och annat som är kontrollerbart.

Om de är beredda på att aldrig lämna sin partners sida, vara med på jobbet, sluta jobba själva, aldrig våga resa bort ensamma, aldrig träffa sina polare, inte våga bjuda hem gäster.
Om de är beredda på att 24 timmar per dygn enbart träffa sin partner, eftersom det är vad som krävs om de ska kunna ha fullständig kontroll.

De flesta är inte beredda på det och har inte tänkt så långt eftersom de är inne i ett race som följer missbrukarens autopilot.

När man får ett kommando över sina egna spakar brukar det bli bättre... för att till sist bli bra.
Att inse att man inte kan vara ansvarig för en annan vuxen människas val brukar då bli en befrielse.