Jag var rörd

redan när jag försökte parera gatstenarna i slottsbacken, och när jag passerade den stolte ynglingen som stod vakt utanför slottet stannade jag till och tog fram min näsduk.
Jag visste att jag skulle få träffa den lille pojken som för snart tre år sedan vilade på min axel på Dysberoendekliniken medan hans mamma försökte förstå vad som hade hänt.

Det var inte så svårt att se vem han var bland alla barnen i kyrkan.
En liten blond herre med kostym och vit skjorta stoltserade runt bland alla medan mamma och pappa väntade i kulisserna.
Inte sig lik, men lika söt. Mig ville han inte prata med.

Innan jag satte mig med mina vänner tände jag tre ljus för de som saknas i vår familj, hälsade glatt på många bekanta och hela tiden hade jag den där rörda klumpen i halsen.

När paret kom in till Mendelssohn brast det förstås.
Sedan fortsatte det brista när vänner till paret sjöng och spelade, när prästen pratade och när alla tog varandra i hand och tillsammans läste sinnesrobönen.

Alla visste vad det här paret hade gått igenom och många av gästerna har gjort en liknande resa. Kanske gjorde det att det var extra varmt i kyrkan den här lördagen i mars.

Några bilder av brudpar och gäster får ni inte se, däremot på brudbuketten som jag fick klämma på.




På minglet hade en av många prinsessor hade tagit av sig sina skor.



Visst är de bedårande?