Åtta timmars

oavbruten sömn och därmed har tisdagen den femte april börjat riktigt bra.

När jag tittar ut genom mitt köksfönster ser jag inte längre de snöhögar som fortfarande låg kvar under helgen och det känns lovande måste jag säga.
Därmot har jag inte sett någon grönt.
Det kan bero på att jag bor mitt i asfalten, det kan också bero på att jag - trots att jag har möjlighet - inte tar mig till det som om inom en snar framtid kan kallas spenat.

Det kommer att bli ändring på det.
Jag måste ju träna till tjejmilen, denna galenskap som jag har lovat mig själv att ta på någon form av allvar.
Hittills märker jag av min anmälan på att jag när jag går så gör jag det fort.
Min tanke är att om jag går fortare och fortare kommer jag att springa av bara farten... till sist.
Vad tror ni om den?