Här sitter jag i papiljotter och rosa morgonrock

och funderar på om jag ändå ska ta med mig några stödord ikväll om jag blir helt blank i skallen.
Å andra sidan är jag onervig just nu, och min egen historia - som är den jag ska berätta om - kan jag ju.

Min onervighet har enbart med förberedelse och koncentration att göra.

Att jag inte vet exakt vad jag ska säga är sekundärt; det viktiga är att jag kan mitt budskap och att jag förmår att förmedla det till den som vill ta emot det.
Vilka ord jag väljer kommer att komma spontant och för mig blir det bäst så.
Andra använder presentationsmaterial och det är nog bara en fråga om vad som passar oss bäst.

Jag går ut först idag, i alla fall var det så senast jag talade med arrangören, och fem minuter innan min entré kommer jag att försöka att få vara för mig själv.
Lite djupa andetag, sedan är det bara att köra.