Jaha, se där.

El musklos i låren säger ifrån efter att ha utsatts för ansträngning i exakt 18 minuter.

Jag staplar runt i hemmet så tyst jag kan för att inte väcka de tonåringar som huserar i sonens rum.
De fnitter som hördes därifrån igår kommer inte längre från pipiga röster utan har snarare en bas som grundton, men det är fortfarande lika underbart att lyssna på.
Jag vet inte riktigt vad det är som är så roligt och kanske skulle jag inte ens begripa det om jag fick veta.
Det är inte så noga, det viktiga är att de finner saker att fnittra åt.