Nu sätter jag mig i Forden från 2000

och åker till dysberoendekliniken.
Trots all sorg och smärta finns det också i mina grupper hopp, glädje och samhörighet.
Jag kan inte tänka mig något genuinare än att få dela det med dem.

När jag kommer hem kommer jag inte att få dela någonting.
Sonen ska på bio med vänner.
Det passar mig utmärkt att få frossa själv ikväll.
Jag tror att det lutar åt en påse Polly och soffhäng.