I´m so easy.

Ett litet (nåja) huvud på sned och mamma betalar.

Nu har han tack och lov inte längre någon ambition om att ha märkeskläder från topp till tå vilket gör att han får rätt mycket för rätt lite.
Det var värre när ett par jeans inte var värda en blick om de kostade under 1800.
Det var mitt eget fel.
Jag introducerade honom till Varumärken när vi var i London för några år sedan och efter det sparade han vartenda barnbidrag till dyra kläder.

Det är över nu.
Och det är bra om det håller i sig till han tjänar egna pengar.

Själv provade jag ett par jeans som satt som en smäck, la tillbaka dem på hyllan och gick ut ur butiken in i en annan affär där jag provade en bredhättad stråhatt.
Fy tusan vad det hade varit läckert med en lång klänning till.

Jag har blivit klädfeg med åren.
Trist.
Jag måste nog tänka om där.