Jag förstår så väl den mamma

som blev arg på sin 2- åring  i centrum idag.
I vagnen låg en pytte och bredvid gick en fyraåring.
Tre barn, varav den lille arge/ledsne/besvikne alltså var mittbarnet.
Som sagt, jag förstår ilskan.
Det jag inte förstår är greppet om armen, det där som måste göra så oerhört ont när man är en pytte och det är en vuxen som håller hårt.

Men det är lätt för mig att var pedagogisk och rätt och riktig.
Jag hade ett barn. Jag kunde välja när jag skulle handla. Jag hade en unge som sa jajamensan till det mesta.
Vad vet jag om henne?
Ingenting.
Hon kanske inte hade något annat att välja på än att ta med sig alla tre.
Jag  förstår att hon blev trött/arg/besviken.

Ser jag dem igen kanske jag kan be att få låna två-åringen så kan han få gå och handla med tant Åsa.
Kanske jag kan handla åt henne också?

Jag tror att de där två skulle behöva sitta på en bänk i lugn och ro, äta varsin glass och fnissa lite.