När jag vaknade klockan sex

igår morse fick jag samma besked som alla andra och när jag packade in sonen i bilen var jag glad för att jag skulle få vara med honom i de dryga sex timmar som bilturen hem till familjen på västkusten tar.
Tillsammans lyssnade vi på radio och pratade om det som hade hänt.
Vi pratade om alla gånger han har varit lycklig på kollo, och hur trygg jag hade varit med att det värsta som kunde hända honom var ett fästingbett eller att han kanske längtade hem.
Vi pratade om det vi redan visste, att galenskap och extremism inte har någon hudfärg, och vi enades om att den här norska mannen hade  mer gemensamt med de extremister han föraktar - än med de  landsmän som han sa sig värna.

Från början var det meningen att sonen skulle stanna några dagar och ta tåget hem, men han ändrade sig, 

och när vi hade kramat våra nära och kära i nästan ett dygn vände vi hem till katten igen.

Nu är det full fart på musiken i hans rum och jag är oändligt tacksam.