hur har ni det?
Har ni tänkt på vad ni är tacksamma över och vilka ni behöver förlåta för att kunna lägga bakom er det som hindrar er från framfart?
Just det har jag tänkt på idag eftersom jag vaknade för tidigt och fick en gratis tänktimma.
Jag har också tänkt på hur sorgligt det är att vi som har varit utsatta för otrohet tänker i strategier, snarare än att visa våra känslor. I alla fall om vi har valt att stanna kvar.
Vi tillåter oss inte att visa glädje "för då kanske han/hon tror att det är över."
Vi tillåter oss inte att visa sorg "för han/hon blir så ledsen då."
Vi tillåter oss inte att visa vrede "för då kanske han/hon lämnar mig."
Sånt kan man tänka på en torsdagsmorgon om man vill.
Nu ska jag jobba.
Tjingeling.
Älska, glömma och förlåta. Så är det ju. Men svårt...
SvaraRaderaJag är nog litet mer långsint än så... Tänker litet så får vi se.
SvaraRaderaOtrohet är oförlåtligt.
SvaraRaderaSexmissbruk är något annat.
Eller?
Kimra; glömmer gör man inte för att man förlåter, tror jag.
SvaraRaderaSpader; okej:)
Sus; om förlåta innebär att lägga bakom sig så tänker jag att allt går att förlåta, missbruk eller inte.
Inte otrohet.
SvaraRaderaJag kan inte det.
Där är all min respekt och tillit borta.
Sus; jag menar inte att man måste fortsätta tillsammans, men att hysa agg är inte bra för en själv om du förstår hur jag menar? Den energin kan man lägga på bättre saker:)
SvaraRaderaAha! Ja, då tycker vi lika. Kanske jag berättar en dag om vad som hände för en så där 11 år sedan =)
SvaraRaderaJa, gör det för tusan!:)
SvaraRaderaJag har en grundtanke till en bok där. Jag har skrivit en mening:
SvaraRadera"Den jäveln..."
Bra början va ;-)
Så sant skrivet... Att vi inte kan tillåta oss att visa känslor hur som helst.
SvaraRaderaVarje gång jag har ett par "bra dagar" tror maken att allt är "som vanligt igen" oh varje gång bestämmer jag att jag inte får visa mig för "för glad" eftersom han ju faktiskt måste bli påmind om att inget nånsin blir som vanligt igen...
Tänk om jag bara kunde leva lyckligt under mina bra dagar och skita i vem som borde påminnas om vad... vem vet kanske skulle jag börja må bra rent av... ibland tror jag till och med att jag är rädd för att må bra igen eller snarare för första gången någonsin.
Så jag lider lite extra för att det ska synas men inte för mycket så att det ska göra ont (i honom). Jag gråter och skriker i badkaret för det sitter ju fast i badrummet och kan inte lämna mig.
Tack för att du inspererar mig och visar att det finns flera vägar
Charlotta
Charlotta; ändra den strategin till att vara den du är, visa vad du känner och var stolt över dig själv.
SvaraRaderaVill han fortsätta gör han det, oavsett vad du gör, tycker, tänker och känner, så det är lika bra att du är dig själv direkt:)
Jag vet att du har rätt, och jag försöker men lyckas inte alltid.
SvaraRaderaJag ger inte upp, utan ska jobba med mig själv och vem jag vill vara tills jag är en människa som jag kan vara stolt över.
Jag är evigt tacksam att min mans sexmissbruk kom fram så att jag har fått möjlighet att hitta rätt hjälp till mig själv med. Tänk om jag inte hittat dysberoendekliniken, läst din bok, börjat gå på sanon möten mm mm. Då hade jag fortfarande trott att jag var en helt ensam galen människa som är konstig och elak...
Väldigt många saker har hamnat på plats nu när jag vet vad sexmissbruk är eller ännu viktigare vad MEDBEROENDE är :)