Från gårdagens härliga

stormförtjust till dagens kattspya i soffan kan steget verka långt, men sett till hur dessa två ytterligheter får igång mitt flöde av adrenalin har de ändå ett slags släktskap.
"Rädda det som räddas kan", hann jag tänka när jag flög från sängen mot soffan och när jag insåg att ingenting gick att rädda gick jag istället till badrummet och vägde mig ...

Hur mycket jag väger är oviktigt, men låt oss konstatera att nu behöver jag banne mig tänka till.
Jag vet inte vad jag matmässigt gör fel - utöver en påse Polly en fredag -  och det är lite läskigt eftersom det har gått fort.
Det kan vara en snart50åkomma.
I så fall en jag inte tänker acceptera.

Jag tar tag genast och börjar morgonen med en promenad.

Förtydligande: Jag har inget emot mina nya kilon, jag är så piffig så. Det jag behöver stoppa är tre nya kilo varannan månad.