Igår skickade jag tillbaka manuset till redaktören,

och idag slängde jag mig över tvåan.
Inte för att skriva de sista kapitlen, nej, faktiskt för att börja redigera även den när jag har min redaktörs påpekanden i friskt minne.
För naturligtvis har jag skrivit tvåan på samma sätt som ettan, det vill säga med en massa har, hade, kunde och skulle där det inte alls behövs.

När man skriver som jag och inte går tillbaka i texten förrän hela manuset är nedskrivet, är det både nervöst och spännande att läsa.
Jag har verkligen kämpat med tvåan på ett helt annat sätt än med ettan och var rädd att den var platt och tråkig.
Det är den inte, i alla fall inte under de hundra första sidorna som jag har gått igenom idag.
Hurra.
Tror jag.