Jag förstod ingenting,

trots att jag hävdar att jag åtminstone är normalbegåvad.
Möjligtvis under, men det är just det faktumet som gör att jag och romantiska komedier brukar gå så himla bra ihop.
Någon viftar på sina ögonfransar, en annan dånar. En konflikt uppenbarar sig. Det hånglas, fälls en och annan fyndig kommentar, och sedan är det The End.


Tidsresenärens hustru.
Hur tänkte man där?

Så är är det: En romantisk komedi ska man inte behöva se varenda bildruta av. Man ska kunna småprata, spela en harpa och googla samtidigt och ändå få hjärtsnörp och bli betuttad i huvudrollsinnehavaren.
Se aldrig, är mitt betyg.
Två och en halv timma senare försöker jag fortfarande förstå om karlen levde eller inte.