Det är varken bra eller dåligt,

men jag klarar inte klet och smet. Varken i text eller i verkligheten.

Smet kan vara ord som "håller om" i ett kommentarsfält, eller "kramen". Hu. Funkar inte på mig.
"Gumman" är alltid klet om det inte sägs till en dotter.

Eller så kan det vara i kommunikation när någon tycker synd om, lägger huvudet på sned och frågar hur det är med darr på rösten.
DubbelHu!

Jag skulle aldrig någonsin berätta något som jag misstänker kan framkalla det jag kallar smet (och som för er säkert är vanlig omtanke).
Berättar jag något här så twistar jag det såpass att ni inte kan bemöta det med klet av typen "Åh, söta gumman, så ledsen. Här kommer kramizen. Önskar jag kunde hålla om på riktigt."
Jag ryser till och med när jag skriver det.

Nä. Här tar vi bohuslänska tag. Skakar fast hand och säger skärp till dig.
Det är mycket bekvämare.