Pernilla, Pernilla, Pernilla.

Nu har jag läst Alltid du.

Emellanåt har det gått trögt, och andra gånger har jag skummat.
För att det bränns. För att jag blir förbannad, samtidigt som jag med mitt jobb så väl förstår.
För att jag inte riktigt gillar Caroline, samtidigt som jag - återigen - förstår henne. Hur hon skyddar sig, även om det är ibland är klumpigt. Hon vill. Vill inte. Hon är ung och omogen. Jag vet att jag tänker att hon är "bortkopplad" och inte har förmågan att koppla på igen. Och att det går fort. Besattheten tar tag nästan direkt.

Jag är också välbekant med Adam. Mycket välbekant.
Och jag är kanske Nettan, hans fru. Har i alla fall varit. Och jag tänker med min jobbhjärna påkopplad, att Caroline säkert är mer lik Nettan än hon vill kännas vid.
Det bränns också.
(Jag önskar personligen att jag hade mer av Mårten)

Pernilla; det enda vi har pratat om innan är var du lägger skulden, och att om du la den fel skulle jag hojta till. Du la den inte fel, darling.

Det här är inte den boken jag förväntade mig efter att ha träffat Pernilla åtskilliga gånger, jag är både glad och överraskad. Särskilt av slutet.

Hurra!!!