*smackar förtjust*. Åh, vilket långt inlägg det här kan bli.
Anne, vilken tycker du att vi ska börja med? Den där om hur det kom sig att jag började skriva böcker?
2008. Jag hade varit utbränd, var arbetslös (frivilligt, tog ett sabbatsår för att jag var helt tömd på all kraft) och gick en första coachutbildning (coach2coach). Sista dagen skulle jag och de andra hitta på något nytt att göra - precis vad som helst - och det där nya skulle påbörjas redan nästa dag. Någon skulle börja yoga, någon annan sluta med kaffe och en tredje ta hand om sin sockersjuka.
Jag lovade att jag skulle skriva en bok.
Att det blev en biografi var rätt naturligt då i den situationen jag befann mig. Ingen hade skrivit en sådan bok - om ett sådant anhörigproblem - förut.
Så började det.
Eftersom det gick rätt lätt att skriva bestämde jag mig redan då för att fortsätta, men det var nödvändigt att det sedan gick tre år för att jag skulle kunna hitta en ny ton.
Jag gjorde två utkast under de åren, i ett av dem fanns Susanne - som sedan dök upp i Sonjas sista vilja. De utkasten var alldeles för dramatiska, jag ville ju skriva lätt, kärleksfullt och underhållande, inte om incest, misär och missbruk ...
I juni förra året fick jag en bild av två kvinnor i London som följde ledtrådar som en tredje -död - kvinna lagt ut. I juli började jag skriva och i augusti var jag klar med råmanuset. Då visste jag exakt hur "min" ton var (är).
I september blev jag skrivsugen igen och då påbörjade jag den bok som kommer 20 september, Sonjas hemlighet. Den tog längre tid, och jag var inte klar med det manuset förrän i mars i år.
Även den startade för övrigt med en bild. Den här gången var det en man och han befann sig på ett hotellrum. I London.
Det är något med mig och den staden ...
Så. Det var hur det kom sig.
Dina andra två svarar jag på i morgon!
Tack snälla...vad spännande...att det liksom börjar med en bild. Det kan ju faktiskt bli lite hur som helst, jag menar berättelsen kan ju bli egentligen vad som helst av den bilden beroende på hur du tolkar den och vilka känslor som den framkallar. Så spännande!
SvaraRaderaOch vad duktig du är! Jag är grymt imponerad av att du skrev färdigt råmanuset till Sonjas sista vilja, på bara en månad!! WOW!
Hur gör du? "Tvingar" du dig ner i skrivstolen för att liksom ta tag i saken, eller har du sådan skrivdisciplin att det bara funkar?
Jag hoppas att jag någon gång blir klar med mitt manus... men jag måste nog ta mig i kragen och prioritera om min tillvaro om det ska hända.
Tack för att du tog dig tid att svara. Ser fram emot ditt inlägg i morgon.
Kram
Nej, det tog mer än en månad. Sex veckor!
RaderaJa, jag tvingar mig ned.
Med första sonjaboken hade jag en målsättning att vara klar i slutet av september och jag skrev fyra dagar i veckan, ibland mer om jag inte hade något annat. Minst tvåtusen ord, oftast mer.
Med Sonjas hemlighet gick det långsammare, vilket också var planen. Inte minst för att orken tröt.
Jag tror att man måste planera sitt skrivande som allt annat, i alla fall fungerar det bäst för mig.
Kati, jag ser inte din kommentar här men i mailen. Jag hade nog tänkt att det kunde vara en intressant bok, men inte att det var just jag som skulle skriva den... Det bestämde jag den dagen på kursen.
SvaraRaderaJättekul att få höra hur det kom sig att du började skriva och hur du får dina idéer. Är liksom Anne imponerad över tiden det tog för dig att skriva råmanuset, nu är det bara för mig att sätta mig på rumpan och skriva!
SvaraRaderaPrecis, varsågod och sitt! :)
RaderaSå du menar att det var foton som triggade igång dig? Vad spännande det lät! Nu blev jag ÄN mer imponerad av ditt skrivande! :)
SvaraRaderaFotona var bara i mitt huvud, Märta.
RaderaHärligt Åsa. Livet blir bara bättre och bättre...
SvaraRaderaBra va?
RaderaRoligt att livet kan ta sådana, positiva, vändningar. Rocka på!
SvaraRaderaTack Spader!
Radera