lördag 10 november 2012

Det var när jag stod bredvid min bästis i Söderköping

och vi visade varandra våra magar - och skakade lite på dem - som jag kom till någon form av acceptans av allt det nya. Det rundare, som precis som min väninna sa, väldigt snyggt fyller ut rynkorna.

Hon fyller 50 nästa sommar.
När hon fyllde 40 var hon lika vacker som alltid men tunn som en sticka och med en varm och stickig peruk på huvudet. Hon var mitt i sin cellgiftsbehandling och egentligen såg det nog inte så bra ut. Tumören var stor, HER2 positiv och i arton av tjugofem lymfkörtlar hittades cancerceller. Då var hennes döttrar fyra och sex.

Tio år senare, snart då, har hon tagit bort det andra bröstet samt äggstockarna - allt för att motverka återfall. Av de långa och tuffa behandlingarna kom hon alldeles för tidigt in i klimakteriet och nu har man konstaterat benskörhet, så att rida flera hästar som hon tidigare gjort varje dag är inte att tänka på.

Så. Magar. Och att vi kan stå och skaka dem tillsammans är skithäftigt.

Nästa sommar ska jag hålla tal.
Det vågade jag inte tro när jag höll ett för nio år sedan.

7 kommentarer:

  1. Vad härligt att du ska hålla det talet!

    SvaraRadera
  2. Du kommer att hålla många tal än, tro mig.
    Om vi någon gång träffas ska vi inte svänga magar, risk för att jag golvar dig då ;-)

    SvaraRadera
  3. Perspektiv på tillvaron och vad som egentligen är viktigt i livet. Tack för påminnelsen!

    SvaraRadera
  4. Och det där med lymfkörtlar är läskigt. Underbart att få höra en historia med gott slut!

    SvaraRadera
  5. Det ger verkligen perspektiv. Och svänga magar är härligt! :-)

    SvaraRadera