När han precis hade börjat i sexårs

blev han en morgon ledsen. Det kan ha varit ett av de nya barnen han inte kände, eller fröken som för dagen vikarierade, som gjorde att han bestämde sig för att det var bäst att gå hem.
Så det gjorde han. Barfota. Över gator. Han gick fort. Jättefort eftersom han längtade så efter sin mamma.

På förskolan upptäckte man snabbt att han var borta och ringde till hans pappa som inte hade någon vårdnad och som hade jobbat natt och som vände sig och somnade om efter att ha pratat med skolan. Självklart förvissad om att de ska ringa mig också.

Hans mamma öppnade inte, hon var på jobbet och det hade han glömt bort. Han satte sig i trappen utanför lägenheten och grät. I två timmar väntade han på sin mamma innan han gav upp och gick han tillbaka till skolan, barfota, över gatorna.

När de ringde mig för första gången var det för att tala om att han hade kommit tillbaka, två och en halv timma efter han försvann, och för att berätta att han var förtvivlad.

Ingen letade efter honom. Ingen gick hem för att se om det var dit han hade gått. Ingen hade ringt polisen.

Jag hoppas att deras rutiner har ändrats till idag, men man undrar ju.