Dejt och soffa.

Om man inte lider av ensamheten och känner att allt annat än en guldgosse går helt bort, så är det lätt att bli sittande. Och jag hade säkert suttit i min soffa i flera år till om jag nu inte hade träffat betuttningen, låt oss för enkelhetens skull kalla honom N.

Författarjobbet är ju inte det mest sociala - om man bortser från bokmässan där de flesta beter sig som nyutsläppta, übersociala galningar - och att ta sig ur den behagliga ensamhetsbubblan av egen kraft är inte lätt. 

Det måste till en blick. Ett möte. Någon som säger kom. Som sträcker ut en hand. Eller ler. Herregud, ler. 

Och som törs. Trots allt. 

Då kanske. Då kanske man inte vill vara ensam längre.

Det är en underbar känsla.