Jag har varit urusel på det genom åren. Att blotta det som är känsligt och kanske få det värderat och i allra värsta fall få det emot mig:
Tack och hej. Du var kul tills du sa/gjorde/erkände/visade det där.
Bättre då att hålla tyst, räkna ut hur motparten ville att jag skulle vara och bli perfekt.
Min idé om perfektion inkluderade allt, men alldeles särskilt hur jag visade mina känslor för dem jag tyckte mycket om. Oftast gjorde jag det genom att spegla deras känslor.
Och om man umgås med flera människor som alla är olika blir det till sist alldeles rörigt i knoppen. Hur var det nu? Vem var jag med henne? Eller honom? Skulle jag skratta där eller var det allvarlig jag skulle vara? Hur klädde han sig, hon sig? Hur blev jag mest lik? Och hans intressen, hennes intressen ...
Mitt eget jag försvann förstås.
Det är nog tio-elva år sedan jag förstod vad jag höll på med och sedan dess har jag tränat, tränat och tränat på att säga som det är utan att fokusera på responsen.
"Jag är ledsen"."Det sårade mig"."Kan du hjälpa mig"."Jag älskar dig"."Jag behöver". "Jag vill". "Nej".
Och så började jag jobba med människor i grupper och kände till min förvåning att jag tyckte om precis allihop. Det var så märkligt för jag tycker verkligen inte om "alla" i vanliga fall.
Jag funderade mycket på det innan jag förstod:
I gruppen var alla sårbara. De berättade ärligt om sina känslor utan att veta hur de skulle bli mottagna av de många som lyssnade.
Jag var så ovan vid det att när jag såg ärligheten kunde jag fortfarande inte riktigt koppla ihop det med attraktion.
Jag som själv föreställt mig i så många år för att jag trodde att jag blev mer omtyckt på det sättet hade visserligen tränat på att vara mig själv, men att det dessutom var attraktivt för andra hade jag nog aldrig förstått.
Många av er kan det här, förstås. Och grattis till den självkänslan.
Vi andra får jobba på. Öppna upp trots att vi är livrädda.
Säga: "jag tycker om dig" för att vi tycker om, inte för att vi måste få höra det tillbaka.
8 kommentarer:
Jag är nog en av de lyckligt lottade som har vetat vem jag var redan i fosterstadiet. Men: Detta innebär också att jag ses som så fenomenalt stark av andra, att jag liksom inte tas på allvar när jag är sårbar, för det är jag såklart ibland också. Att veta vem man är, handlar ju inte om att man inte är känslig, och det tycker jag att folk i allmänhet har svårt att förstå. Jag möts också ofta av att det är ok om jag blir sårad, för jag är ju så himla stark, då kan jag gott få känna på hur det är att vara lite ledsen. WTF? Kan vi inte bara vara snälla mot varandra oavsett bakgrund och självkänsla?
Jag tycker att du är fin, Åsa, och verkar vara en skojig prick som vet vad du vill! Dessutom skriver du mysiga böcker som glädjer andra. Bara en sådan sak liksom. :)
Don´t even get me started on stark:)
Tack Hanna, och tack detsamma!!
Du är modig du!
Kram
Det är inte så svårt när man väl har börjat.
Ditt inlägg väcker starka känslor och minnen. Jag är betraktad som den starka. Men jag kan på senare år (i vissa sammanhang) blottlägga min sårbarhet ... som tycks bli större med åren.
Jag upplever det också som något positivt!
Fint att du delar med dig, jag har mycket kvar att lära.
jag med!:)
Ja, det är positivt. Och starkt!
Skicka en kommentar