hemma hos Pernilla Alm, gjorde ett oerhört starkt intryck på mig då. Hon var självlysande.
Hon är chefredaktör för Topphälsa, och om det inte var så att hon hade fått en hjärntumör - samtidigt som hon tränade sig till sitt livs bästa form - hade hon säkert fixat klassikern, tre maratonlopp och allt annat som vältränade människor kan ägna sig åt.
Istället får hon nu använda sin goda fysik till att kämpa mot tumören som inte gav sig trots strålningen.
Och som hon gör det.
Det finns inga rätta eller felaktiga reaktioner på ett cancerbesked, och Pamelas sätt att hantera sin sjukdom är hennes.
Men det är något med hennes "jag skiter i dig jävla tumör, jag tänker ha på mig min tajta lepardfärgade klänning och gå på den där festen trots dig", som är oerhört inspirerande; ett sätt att ta sig an utmaningar som i alla fall jag har mycket att lära av.
Fy fan. Jag svär här istället för på Pamelas blogg. Skittumörer! Fantastisk klänning hon har på sig. Fantastisk klänning på en fantastisk kvinna. *Måste gå och snyta mig och torka bort tårarna från kinderna*
SvaraRaderaMen aj! Pamelas blogg skickade mig rakt in i dåtid och min mammas hopplösa kamp mot hjärntumörshelvetet. Fullständigt hatar den där cancern!
SvaraRaderaOch älskar de drabbades jävlaranamma och vinnarskalle när de går rond efter rond mot fanskapet. Heja Pamela!
Fan och fan vad bra att hon gör det på sitt eget sätt. Beundransvärt!
SvaraRadera