Jag hjälper där jag kan. Gärna kvinnliga uteliggare. Gärna frälsningsarmén. Sedan gör jag saker som jag inte vill prata om här och som inte kostar pengar.
Ibland känns det extra. Som med Englas mamma.
För jag är - och har och har alltid varit - ensamstående mamma. Jag vet hur jävligt det har varit, och fortfarande är, att få det att gå ihop. Hur förnedrande det är att be om hjälp, att inte kunna själv. Hur oerhört tacksam jag har varit när någon, oombedd, har sträckt ut en hjälpande hand.
Så. Vi oombedda kan hjälpa till här.
Det är det där med de små bäckarna, ni vet.
Tack Simona för att du bloggade om det så att vi andra kan följa efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar