Jag klarar inte av att lyssna på de ledsna barnen på dagiset en trappa ned.

Deras gråt letar sig in och kryper runt i skrymslen där det inte längre finns plats.
Och när den ändå tar sig den platsen gör det ont.

Det finns personal som ska ta hand om barnen, det är inte min uppgift.
Inte min uppgift, inte min uppgift, inte min uppgift.

Jag frågade en gång varför den lilla pojken fick sitta ensam och gråta vid grinden.
"Han vill det", svarade hans pedagog.
Kunde hon inte ha satt sig bredvid? Delat hans sorg istället för att ignorera den.
Han kanske inte ville bli tröstad, men ville han vara ensam?
Inget berör mig mer än en övergiven unge.