Jag tänker på det ibland.
Kanske får varje människa bara en viss mängd och när de är slut så är de slut och så blir den där tyngden över bröstet permanent för att orken är slut. Tänk om hon-jag-någon slutar orka när vi inte behöver göra det för någon annan längre?
Kanske kryper den där betydligt ynkligare personen fram från den så många gånger betungande styrkan. Hon-jag-någon som aldrig får plats, aldrig får vara med, aldrig visar sig för om hon-jag-någon krackelerar så finns ingen kvar att hålla upp fasaden. Den omtyckta fasaden.
Så hon-jag-någon, stretar. Nya tag, så länge de nu finns.
Men det är svårt när man allra helst vill sova.
Ta en liten paus. Det behöver man ibland. Du kommer igen! :)
SvaraRaderaGudars, tung och kort text som jag känner igen mig i alltför väl. Hoppas du får ro och styrka att sova/ta igen dig omedelbart! Själv tvingar jag mig att ta tid för mig själv och ta igen styrka och tror att jag sakta börjar klara av att andas bättre och leva bättre. Man ska hålla länge vet du!
SvaraRaderaSällan tar tagen slut. För henne, dig, denne finns oftast några nya om bara hon, du eller någon sover litet först. Och gärna äter något också.
SvaraRaderaMen vänta här nu....
SvaraRaderaVad är det du säger?
Egentligen?
Ta hand om dig själv på ett kärleksfullt sätt!!
Kram
Kia