Idag är det en jättesorglig och jättebra dag, samtidigt.

Jag har sålt min lägenhet. Det är så oerhört sorgligt.
Jag har sålt min lägenhet till det priset jag ville ha. Det är jättebra.

Tyvärr sätter mitt kulturarbetande mig i en ekonomisk sits som är svår att klara själv. Alltså får jag sälja det som genererar lite pengar = en älskad bostad som under flera år har varit min stora trygghet när allt runt om mig har brakat och i princip klubbat mig sönder och samman.

Och så är det ju så att sonen oundvikligen är på väg ut och han behöver kanske vara mambo (och sambo, hans flickvän flyttar in här med oss i morgon) ett år till. Sedan återstår katten och jag (och N och A förstås, men de har ju sin egen lägenhet för att vi vill ha det så).
Misse och jag och en manusdator kan bo lite varsomhelst eftersom mitt arbete ser ut som det gör.

Man kan säga att jag går ALL IN. Satsar allt på det jag tror på; att det finns många läsare till mina glada böcker, både i Sverige och utomlands.
Jag har en stort förlag som tror på mitt författarskap som de kallar unikt (tjohej) och en agent som är mer än förtjust i det jag gör.
Det skadar kanske inte när man väljer bort både hängslen och livrem.

(Ps. Det finns andra författare, ensamstående mammor, som precis som jag har startat från minus, och som har gjort det strålande. På coach2coach lärde jag mig att ta rygg dem det går bra för. Det är oerhört begåvat om man har ett mål i sikte.)

Men idag. En skakig dag efter ett skakigt, sömnlöst och ofantligt oroligt år.
Jag gråter jättemycket samtidigt som jag är tacksam över att jag faktiskt kan göra mig i princip skuldfri. Jag är världsmästare på att börja om. Det har jag gjort så många gånger att jag litar fullt på den förmågan.

I kommentarfältet vill jag bara höra att jag är skitmodig som törs satsa allt på mitt författarskap.
Gullegullet kan ni spara till någon tål sådant bättre?

Nu kör vi.
Det blir en grym höst, när jag väl vet vart vi ska ta vägen.