Tack för alla ujppmuntrande tillrop,

vi kom ju fram till sist.

Och vilken fest det var. 50-åringen strålade och alla visste vad som gällde: KALAS. Det betyder i det här fallet att ett glas aldrig är tomt. Och att man sjunger otroligt mycket.
Födelsedagsbarnets mamma spelade dragspel, hennes systerdotters man ledde allsången och jag höll förstås mitt tal. Det kan ha varit kvällens kärleksfullt elakaste. Men födelsedagsbarnet grät av skratt och fattade galoppen. Såklart. Har man varit vänner sedan barnsben så vet man var gränsen går. I alla fall vet vi.

N hade lika roligt som jag, och på slutet dansade han med min bordskavaljer. En tryckare av något märkligt slag.
Själv buggade jag. Det gör jag var tionde år när min väninna har sina födelsedagsfester. Och när det är ett dansband som spelar, som det var igår.

Vi åkte hem vid två. då visste vi fortfarande inte hur vi skulle komma till Stockholm idag, men nu sitter vi i alla fall på en buss. Om åtta timmar är vi hemma. Förhoppningsvis. Den här resan är en av det märkligaste, och konstigt nog roligaste, jag har varit på. Vi har inte ens haft fint väder.
Bilder får ni i morgon.