Ma Oftedal, som vågar prata om sin alkoholism.
Heja!
Igår kväll åt vi på krog. Texas Longhorn. Gott, bra service och mysig lokal.
Egentligen var det upplagt för ett glas rött.
Jag älskar rött vin.
Men. Det är sex år sedan jag slutade dricka. Jag var inte alkoholist och drack kanske tre gånger per år, så det var inte särskilt svårt. Det var inte heller något planerat, utan månad efter månad av ickealkohol blev till sist till år.
Dessutom levde jag då nära sjukdomen och för mycket alkohol, och doften av bakfylla, fick - och får - det fortfarande att vända sig i magen på mig.
Jag känner mig inte utanför, inte pressad, ingen ifrågasätter på något otrevligt vis. Ett tydligt nej tack räcker i de allra flesta sammanhang.
Jag kommer kanske aldrig att dricka ett glas rött igen och det känns helt okej. Man kan alltid stoppa näsan i ett glas som någon annan har framför sig om man vill få lite vinvibb.
Igår efter Longhorn såg vi en film om hur sjukdomen kan yttra sig i form av förnekelse och lögner.
Flight, med Denzel Washington.
Mycket bra film.
Idag ska vi korrläsa.
Planen är att min assistent N och jag läser ett kapitel samtidigt, och sedan för jag in ändringarna i pappersmanuset.
Har jag tur så orkar vi igenom hela idag och i morgon.
Nu kör vi.
Tjoho.
Läste om Ma Oftedal nu, nyttig läsning när man gillar ett glas vin då och då! Även filmen Flight,
SvaraRaderaoj vilken film. Den glömmer man inte i första taget! Kram