Just nu känner jag mig lyckligt lottad.

Tänk att varje dag få göra det jag gör. Och att någon, till exempel ett förlag, tror på mig som författare.
Ibland hissnar det, ni vet den där korta stunden var lycka som man annars bara känner av musik. Själv vrålar jag gärna högt i bilen, med volymen maxad.
Allra helst till den här.

En annan sorts lyckokänsla är den som kärlek kan frambringa - som när jag ser att min unge är så glad tillsammans med sin flickvän. Den manifesteras inte i vrål, snarare i sprutande tårar. Den här tyckte vi båda om när han var åtta-nio. Han fick med sig låten till kollo och när han hörde den blev han ledsen och längtade hem. "Jag lyssnade vår låt, mamma." Så. Då har jag gråtit en skvätt och är redo för dagens skrivpass. Lite sent, men det är bara att gå på det. Kämpa, Åsa, kämpa!